snuskonsten

I rättvisans namn bör man egentligen även recensera snus i olika prisklasser. Det är ju helt befängt att ställa Montecristo mot Granit, Jakobsson's mot LD eller Swedish Match's flaggskepp General, Grov eller Ettan mot kanonmaten Kronan. Vilken tur att jag därför aldrig ställer snus mot snus. Jag är av den åsikten att de allra allra flesta får plats i snusfamiljen. Det finns några ruskiga undantag (Olde Viking med lime-smak till exempel) men de är också ruskigt få. Jag tror på mångfalden, eftersom jag tror att snusare är lika skilda som människor är, och att det därför är gott att allas smak får plats i kyldisken. Jag vill ju tro att det faktiskt finns någon stolle där ute som till och med tycker om Olde Viking med lime-smak, och jag vill också tänka att det är något positivt. Alla människor har rätt till samma sjukvård och alla snusare har rätt till olika snus!

När, hur och varför människor började bruka tobak är höljt i historiens dunkel, men däremot vet vi att det skedde i Sydamerika. Européerna har Columbus att tacka för ovanan, och asiaterna portugiserna (det röktes visserligen i Asien även innan tobaken hittade dit, men det var annat de stoppade i pipan). Det svenska snuset började användas i slutet på 1700-talet, och spreds från de övre klasserna till de lägre, för att till slut, dryga 200 år senare, höra till var tionde svensks vardag. Inte är det då konstigt att vi återigen riktar blickarna bortåt, denna gång mot det faktiska Indien. Kombinationen är inte självklar. Vaddå Indien? Vaddå snus? Sen när var det poppis på andra sidan Uralbergen? Aldrig! Men världen är globaliserad och jag fingrar förväntansfullt på mina två dosor Chaini Khaini.

För tio år sedan startades det lilla företaget i Vårgårda av Lars Björkholm (efter att han, i en sommarstuga mil från närmsta kiosk, insåg att han glömt att köpa snus) och en stjärna var född. Året därpå lanserades märket landet runt, och Gustavus AB sågs som en av de starkaste utmanarna till Swedish Match. Sen händer det som händer. Idag finns F&L. Skruf AB, V2 Tobacco och Gotlandssnus, m.f. Gustavus köptes upp av tobaksföretaget Gallaher, som ville utöka varuportföljen med svenskt snus, och förra året köptes det vidare till jätten JTI (som har Camel som sitt snusflaggskepp). Gustavus har gått från det lilla, lilla företaget i Kungsörnens gamla kvarn i Vårgårda, där tobaksdoften konkurreras ut av Doggys hundmatsstank och ägaren har testat och prövat och ritat hela fabriken med egna händer – det lilla företaget hjärtat klappar för – till att ägas av ett av världens största bolag, som hänger på låset och bara väntar på att EU ska upphäva snusförbudet, så de kan tjäna storkovan ännu en gång. Säga vad man vill om kapitalismen, snuset finns kvar på marknaden.

Det är dock inte det lättaste att få tag på, utan hittas framförallt i mer välsorterade tobaksbutiker. Det hör dock till de märken som man, med lite tur, även kan hitta på en helt vanlig bensinmack. I början av 00-talet fanns det ett flertal olika smaker, men idag är det i princip bara Gustavus Original som går att få tag på. Jag har försökt hitta t.ex. Gustavus 1:a, men utan några resultat. Min slutsats blir att det i nuläget inte ens finns ute på marknaden, men rätta mig gärna om jag har fel.

Gustavus smak påminner faktiskt en aning om Camel, liksom konsistensen. Gustavus är dock en aning fruktigare, lite friskare och inte med samma anstrykning åt chokladhållet. Konsistensen är i fuktigaste laget, och rinner en aning för mycket. Personligen har jag inga problem med detta, men en van vit-snusare bör nog hålla sig undan. Fukten gör ju också att smaken blir intensivare, och försvinner snabbare. Det liksom rinner av en. Mitt bestående intryck är att det inte är något större fel på Gustavus, men inte något större rätt heller. Ett dussinsnus med dominerande tobakssmak, som lämpar sig där snus brukar lämpa sig. Priset är varken dyrt eller billigt, men är man förtjust i just den här smaken kan man lika gärna köpa Camel.

Avslutningsvis ännu ett lite stycke historia, och en genomgång av dosan. Snuset har fått sitt namn av Gustavus Adolphus (ja, Gustav II Adolf), som ett litet tack till att han finansierade det första svenska skeppet mot Amerika, sedan vikingarna var där och härjade (om de nu inte fastnade på Grönland). 1638, när kungen var både skjuten och död, återvände detta skepp, lastat med bl.a. tobak. Därav Gustavus logga, ett segel. Dosan är mörkblå och diskret, lite smalare än normalt, vilket gör den extra trevlig att ha i fickan. Den har samma slags spottlock som Camel-dosan, på översidan med den där tröga öppningsfunktionen (som dock gör att de använda snusarna stannar där de stanna ska, och inte ramlar ut – plus i kanten, med andra ord!). Spottlocket är i silver.

Sist men inte minst – jag ber tusen gånger om ursäkt för min alltför långa paus från bloggandet! Under min frånvaro har det kommit både nya märken, nya smaker och nya designer, och jag hoppas verkligen att jag inte, ännu en gång, översköljs av så mycket arbete att jag inte kan hålla er uppdaterade. Vi har dessutom ett gäng klassiska snusar att recensera och gå igenom. Vi ses snart.

 

Konnässören slänger sig än hit än dit med uttryck, medan den ovetande står som ett frågetecken. Jag anser att det är varje demokratiskt lagd persons skyldighet att sprida klarhet. Det är dags för Snuskonstens första ordlista att möta dagens ljus. Som en liten fotnot kan tilläggas att snusandet inte hör till de fina salongerna, utan har frodats bland gräsrötterna. Och det är ju bland gräsrötterna den stora språkvariationen finns, vilket leder till en mängd lokala uttryck och svängningar. En komplett lista är därför mycket svårt att sammanställa, men jag börjar med att göra en grundläggande, för att sedan fylla på allt eftersom. Följ bloggen och öka ditt ordförråd!

Jag har redan gått igenom en del av Catch-sortimentet, men Fiedler & Lundgren har även de en motsvarighet - Mocca. F&L Snus är en trevlig snusproducent som står bakom bland annat Granit, Retro och Lucky Strike. De ligger nu som tvåa i den svenska snusproduktionen, och är alltså den största producenten efter Swedish Match. Jag blir lite förvånad, som gammal Granitsnusare, att detta blir F&L-premiären. Den kommer inte att vara genomgående positiv. Jag är ju av den åsikten att jag tycker att snus ska smaka, åtminstone lite, tobak, vilket inte alla människor är. Både Catch och Mocca är storsäljare, liksom godissnus som Göteborgs Rapé No 2 och Skruf Tranbär. Det kan jag svälja, till och med njuta av till och från. Det jag däremot vänder mig emot är snus vars smak förstärks med sötningsmedel, istället för med salt. Jag tror på snus som ett alternativ, inte bara till cigaretter, utan även till smågodis. Det faller ju helt och hållet om själva snuset är lika sött och lika dåligt för tänderna som skumbananerna. Med den här inställningen skriver jag nu recensionen av Mocca Granatäpple och Mocca Macchiato.
Det finns ytterligare två sorter, Anis och Mint, men jag tänkte att jag där skulle göra en jämförelse med Catchs standardsortiment, och väntar en aning. Macchiato är ett förhållandevis nytt snus, det lanserades i slutet på september i år. Jag var oerhört nyfiken. Jag har väntat på ett snus med kaffesmak. När det till och med finns whiskeysnus, borde ju någon producent lagt ihop två och två och insett att kaffe och snus kan bli mer än fyra. Macchiato är inte kaffe. Det är kaffe med mjölk (skummad på toppen, "fläckig" på italienska). Mocca Macchiatio är ett fyndigt namn, men det smakar mer godis än något annat. En sådan där lite hård kaffekaramell man ibland får till latten på trendiga kaféer, men känner man efter lite mer inringas det hela av en något unken smak. Jag tror att det är sockret som gör det så obekvämt, känslan blir en helt annan. Jag klarar inte av att ha inne prillan särskilt länge, den söta smaken blir tydligare och tydligare och till slut känns det som att man stoppat upp en sockerbit under läppen. Detsamma gäller Granatäpple. Tänk inte frukt, tänk sött! Tänk vingummi, och ni kommer nära vad det här snuset smakar. Trots min egen skepsis förhåller jag mig dock positiv till själva idén - det är roligt med överraskande smaker, och än så länge är Mocca ensamma om att luta åt kaffe- och granatäpplehållet (granatäpple och granatäpple, i och för sig, innehållsförteckningen säger att det är äpplearomer som ger smak). Konsistensen är torr, extra-vit portion eller, som Swedish Match säger, dry. Det funkar bra. Jag har svårt att tro att en normalstor prilla skulle kännas lika bekväm utan fukt, men eftersom de endast finns i mini-format gör det detsamma. Resultatet blir, förstås, att de rinner mindre och smakar längre - men eftersom sötningsmedlet är så dominerande, skulle jag hellre vilja att smaken tunnandes av lite tidigare. Min slutsats blir således, här är ett snus för den sötsugne, ovane snusaren utan något behov av tobakssmak.
Sist men inte minst - dosorna är i metall, små och nätta och som gjorda för handväskan. De saknar spottlock och är svåra att stapla på varandra, och signalerar något helt annat än snus. Men - varför inte?

För det första är det dags för mig att be om ursäkt. Tillvaron förvandlas till och från till en så kaosartad situation, att man släpper både pennan och tangentbordet i en slags akut form av isolering. Så har det varit. Under min bloggfrånvaro har jag dock (av naturliga skäl) snusat mer än någonsin förut. Förutom att på allvar lärt mig uppskatta lössnuset har jag också snusat allt från Mocca Granatäpple till General till Grov till Röda Lacket. Jag återupptog även en gammal favorit från i somras, Camel snus. Ja, jag vet! Man ska aldrig lita på det snus en cigarettmakare saluför! Desto finare är det då att bli positivt överraskad. Camel lanserades i slutet på april i år och finns i original och vit portion. Snuset marknadsförs av det japanska bolaget JTI, och säljs i hela världen. Det är bland annat populärt i USA, där man numer även snusar på svenskt vis. Traditionellt har amerikanarna snusat en torrare variant av tobak, vilken de har lagt bakom underläppen (där tobaken blöts upp av salivtillströmningen, vilket resulterar i spottande och fräsande). Än så länge kan jag inte säga mer om detta, eftersom jag aldrig har prövat.

Jag har redan nämnt det mesta som nämnas kan om den lilla snusproducenten Gotlandssnus AB, den enda helsvenska snusproducenten som finns. Förutom Gotlandssnus produceras även Jakobsson's Snus i fabrikslokalerna. Namnet har ett enkelt urspung - ägaren Henrik Jakobsson hade en gammelfarfar - Jakob Jakobsson - som under mitten av 1800-talet fick rykte om sig som en mycket god snusproducent. Smaken har sonsonsonen försökt återskapa och resultatet är ett smakrikt snus med tydliga citrustoner. Det påminner onekligen om General, men med ett litet större djup i smaken. Tobaksblandningen består till viss del av den ovanliga sorten Alida, som odlas bl.a. på Gotland och i Åhus-trakten.
Jakobsson's Snus lanserades 2008 och finns i två smakvarianter, Classic och Ice Fruit. Classic är ett utmärkt komplement till General, till och med ett litet bättre sådant. Smaken kan visserligen anstryka en viss bitterhet, men är såpass stor att det är något, i alla fall jag, accepterar. Jag ser det här framförallt som ett vardagssnus, en smak som går väl ihop med det mesta för den vane snusaren. Citrustonerna gör att det fungerar bra ihop med friskare smaker, men samtidigt domineras det av en klassisk tobakssmak, som även funkar till kaffe och liknande.
Ice Fruit är en spännande smak, som framförallt smakar godis. Det är viktigt, det där lilla "framförallt", eftersom man faktiskt känner att det är tobak man har under läppen. Det smakar lite som en fruktkola rullad i mintpulver, och är i första hand roligt att snusa som första snus på morgonen - både sött och mint! Dagen blir ju så mycket roligare då! Skall man likna det vid något annat snus ligger Göteborgs Rapé no 2 närmast till hands, eftersom det är även där är frågan om en konstgjord smak som på något märkligt sätt harmonierar med tobakssmaken. Mycket handlar säkert om att Jakobsson's Snus redan från början smakar såpass mycket citrus, att det inte känns som ett onaturligt steg att förstärka fruktsmaken.
Dosorna är väldigt fina. Jag kan förundras lite över den enorma skillnaden i design mellan Gotlandssnus och Jakobsson's Snus - det något tafatta gråa som finns hos Gotlandssnus har hos Jakobsson's ersatts med välbalanserade marina motiv. Färgen är svart, trycket i gula toner och loggan pryds av ett skepp - jag tror att det inte är helt fel att koppla till emigrantskeppen mot Den Nya Världen, då svenskarna spred vårt tobaksbruk hela vägen över Atlanten. Spottkopp finns på locket i form av en kompass. Det är så illa att jag nog skulle snusa snuset bara för dosans skull, tack och lov är även smaken god.
Tillgängligheten är tyvärr lika dålig vad gäller Jakobsson's som Gotlandssnus, om man inte befinner sig på ön får man sätta tilliten till internet, eller tala med sin kiosk och be de köpa in. Jakobsson's Snus har en egen hemsida, som även den finns länkad till här på bloggen.

Det finns bara ett enda helsvenskt bolag som producerar snus, och detta bolag finns på Gotland. För enkelhetens skull går det också under namnet Gotlandssnus. Det är således den medvetne konsumentens val - tror man på närproducerat, och det tror jag att man bör tro (oavsett halt av kulturell medelklass man bygger sin identitet på), är detta det självklara valet. Sedan 2006 består snuset dessutom till viss del av tobak odlad på Gotland, sorten Alida från Åhus. Problemet är att Gotlandssnus är nästintill syndigt svårt att få tag. Råkar man inte bo i Gotlands kommun, vilket endast ca 57 600 personer gör, står tilliten endast till internet. Då kan man skatta sig lycklig att Gotlandssnus hemsida måste vara den absolut finaste inom genren snus-hemsidor. Här finns inget obehagligt köptvång, trots att det självklart är en kommersiell sida. Gör ett besök! Länkar finns bland mina länkar här på sidan.
Gotlandsnus historia började så sent som år 2000, då Henrik Jakobsson började pilla ihop snus hemma i köket. Den sträcker sig dock längre bak i tiden - redan 1741 producerades snus på Gotland, i Visby Spinneri, och Henrik var hela fjärde generationens snusnjutare. 2003 lanserades första produktionen, Anissnus lös, året innan hade bolaget registrerats. Fram tills idag har en finsmakande ström snusar presenterats på marknaden.
Gotlandsnus största behållning är dess smaksatta snusar. En vettig människa kan väl inte tro att något så bisarrt som flädersnus skulle vara gott? Men oj - det är det! Det smakar friskt, fruktigt och med en omisskännlig smak som faktiskt, på fullaste allvar, kastar en ner i en stor bytta flädersaft. Jag vill liksom stanna där, i byttan. Smaken är dock inte så stark att den inkränktar på andra smaker, och gör den omöjlig att kombinera. Det här går i princip att snusa som Röda Lacket eller Tre Ankare, till lätt, sött eller fruktigt. Det är kanske ingen höjdare till kaffet, det röda vinet eller viltsteken, men till sådant finns det annat att tillgå. Gotlandssnus första smak - Anissnuset - är också beundransvärt. Jag kan bli så trött på alla dessa lakritssnusar, marknaden, eller åtminstone jag, är övermätt! Anissnuset smakar däremot anis, d.v.s. lakrits, men med en rundhet jag saknar hos exempelvis Catch, Mocca eller LD Black. Anis är en krydda som används i matlagning, vilket gör att det är så mycket naturligare. Det känns inte som godis, trots att det smakar mestadels som det. Jag rekommenderar det i synnerhet som ett snus till kafferepet, kanske den åttonde sortens kaka? Gotlandssnus finns även i en originalsmak, som smakar klassisk tobak. Smaken är syrlig, den anstryker General, men är inte lika utpräglad. Personligen föredrar jag de rundare smakerna, men kan ändå ha behållning även av detta snus. Min förälskelse i Gotlandssnus grundar sig dock framförallt på smaksättningarna.
Dosorna är gråa och för tankarna till gotländska stenpartier - känns inte grått en aning kalksten? Förs inte tankarna till Visbys stadsmur, raukar och får? Jo, faktiskt - trots att det tråkigt nog utstrålar lite hemmabygge. Särskilt snygg tycker jag tyvärr inte att de är, och de saknar även spottkopp - ett alltid lika påtagligt minus. En viktig detalj är dock att dosorna är 100 procent återvinningsbara - heja heja!
Som en sista kommentar skall nämnas att Gotlandssnus aktivt minskar det cancereogena ämnet TSNA, det tobaks specifika nitrosaminerna .

Göteborgs Rapé är ett modernt snus, konsumtionen ökar stadigt, men historien sträcker sig tillbaka till 1917, då produktionen drog igång på västkusten. Idag ligger snuset som en stadig fyra på popularitetstoppen, med endast General, Ettan och Grov som lyckade konkurrenter. Göteborgs Rapé produceras av Swedish Match och finns endast i vit portion, visserligen även i lös och mini, samt smaksatt med lingon - men den kombinationen, med toner av Zoo-tabletter, väntar vi lite med. Vi ska istället tala om denna kryddiga smak som vunnit så många svenskars hjärtan. Namnet - rapé - är som synes franska och betyder rivet. Det syftar på tekniken vid behandlingen av tobak - man river (eller rev, nu sköts det maskinellt) tobaksbladen med en sorts rivjärn, för att uppnå rätt konsistens. I början på 1900-talet hade de flesta snussorter namn efter platsen där de producerades, så för att skilja ut sig en aning lade tobaksproducenten i hamnstaden till ett "rapé" efter Göteborg. Det fläktar onekligen en aning kontinentalt. Snuset har en tydlig enbärssmak. Liksom alla fruktiga snusar passar även rapén bäst ihop med lätta smakar, men går även mycket fint ihop med vanlig husmanskost. Enbär är en väl använd krydda i matlagningen, vanligt till viltkött och i mustiga grytor. Det är också en som smaksätter gin, vilket naturligtvis gör det till en god rapé-kombination. I dessa tider rekommenderar jag snusaren att plocka med sig en dosa till kräftskivan; sprit, skaldjur och enbärssnus - en mycket lyckad förening!
Alldeles nyligen började en ny design av dosan dyka upp i affärerna. Jag har alltid uppskattat Göteborgs Rapé ur ett estetiskt perspektiv, guld och mörkblå glans lyfter snuset ur smutsen. Den nya dosan flirtar lite med nutiden, vilket känns en aning onödigt. Och varför korta ner Göteborgs Rapé till ett "GP"? Förmodligen är det till viss del ren vana, man vill ju inte vara den som är den, den bakåtsträvande.Trots det publicerar jag här en bild på den gamla versionen, i dagarna också den mest spridda.

..och varför just 1847? 1847 öppnade Philip Morris sin första tobaksaffär i London, 161 år senare, närmare bestämt i juni 2008, lanserade bolaget Philip Morris sitt första snusmärke i Sverige och gav det, som en liten märklig hyllning, namnet 1847. Jag tycker att det känns lite fånigt, även om många snusnamn faller under samma kategori ("En skruf lös, tack" - åh så skoj!). Sedan är förstås skepsisen stor redan från början vad gäller snus producerat av ett cigarettmärke. Men som det så pedagogiskt står skrivet på dosan - genuint svenskt hantverk kombinerat med Philip Morris tobakskunskap.