Ettan portion - historiens vingslag under läppen!
Det har efter en veckas tystnad blivit dags för bloggens första recension.
Att börja var svårare än jag trodde. Hur ska jag hitta tampen jag sedan tänker dra mig fram med? Jag gick igenom olika planer i sommarvärmen - skulle jag börja så som jag själv började med Granit portion? Skulle jag ta något av de nya märkena som lanserats? Camel original - vilken höjdare! Eller skulle jag börja där allting faktiskt började. När de små lokala tobaksproducenterna för första gången fick riktig konkurrens av en jätte på marknaden. Låta de andra förslagen strykas till förmån för historien, traditionen och det svenska arvet. Ja, så gör jag - och valfritt stolpskott som tvivlar på min anti-nationalistiska övertygelse bes omedelbart att kila ner till affären och köpa en dosa Ettan.
Ettan är inte bara Sveriges äldsta snusmärke, utan även landets äldsta varumärke inom livsmedelsbranschen. 1822 lanserade Jacob Fredrik Ljunglöf sitt snus. I början fanns även Ljunglöfs Nr 2 och Nr 3 - där numreringen beskrev tobakskvaliteten. Numer finns endast Ettan kvar. Smaken sägs vara exakt densamma sedan starten, i vilket fall är ingredienserna det - vatten, salt och tobak. Ettan-snusare täcker idag upp hela 14,7 % av snusmarknaden, vilket gör det till ett av de mest sålda märkena. Det ägs idag av Swedish Match och finns att köpa i princip överallt där tobak säljs.
Smaken är rund och mjuk och rökig. Den passar bra till de typiska snus-situationerna; en Ettan till kaffet, en Ettan till ölen eller vinet och en Ettan efter maten är alla utmärkta idéer. Eftersom smaken är såpass tung är det inte den bästa snusen på morgonen, om man inte är van Ettan-snusare. Själv tar jag den helst till kaffet, en typisk eftermiddags- och kvällssnus, egentligen tillräcklig i själv.
En så länge koncentrerar jag mig på portionssnus, vilket gör att jag här utelämnar Ettan lös. Ettan finns i både original och vit portion, och som alla Swedish Match vita portion lyckas den i konsistensen. De vita portionerna blir ju som bekant oftast lite för torra, det är svårt att få de att ligga bekvämt under läppen och det resulterar oftast i att konsekvensen blir just den man försöker undvika - snuset rinner på ett obehagligt sätt ner i halsen efter uppblötningen. Vad gäller Ettan rekommenderar jag att köpa original istället - framförallt för att det inte är någon större skillnad, och även om vit portion i allmänhet håller smaken mycket längre, så är det i det här fallet en del av charmen att liksom översköljas av Ettans kraftiga smak - och sedan spotta ut den.
Sist men inte minst behövs några kommentarer kring dosan. Det finns en spottkopp - eller ett snuslock, om man hellre vill - vilket är en oerhört intelligent innovation. Trots att det finns högst beundransvärda snusmärken utan lock är detta alltid att föredra - alla gånger man suttit där och förtvivlat försökt trycka fast snusen under skolbänken!
Designen ändrades 2007, men har fortfarande kvar sin klassiska touch. Ettan känns rejäl och naturlig; det är lite blåjeans och kängor över det - någonting som aldrig går ur tiden. Den hör också till snussorterna utan några direkta fördomar, det är varken Catch eller Grov eller Göteborgs Rapé - inga köns- eller lokala kopplingar.
Om inte annat så för den historiska kopplingen, så bör Ettan snusas. Det är ett mycket bra standardsnus, som den som är på jakt efter ett sådant med all säkerhet kan fastna för. Jag rekommenderar även Ettan som ett fint snus till grillen nu när tiderna är inne.
Snusa gott i värmen!
Världspremiär!
Välkomna till, vad jag vet, Sveriges (världens!) första snusblogg.
Det kräver sin förklaring. Jag brottades länge med det moraliska i att främja en vara som är så överbevisat beroendeframkallande. Jag tycker att man ska försöka frigöra sig från allt sådant - om inte annat i respekt för ens medmänniskor då abstinenssväningarar svallar . Trots det kan jag inte låta bli. Jag gillar snus! Jag gillar snus mer än som ett nikotinplåster, jag gillar alla dessa olika smaker och former och jag har i ett halvårs tid förundrat konstaterat att ingen skriver om det här. Det finns tusentals modebloggar, men inte en enda om vilket snus som passar bäst till ett rökigt rödvin eller någon diskussion om de olika dosornas design.
Och idag föll droppen och bägaren rann över. Droppen i sig vad en cykelfärd, där jag visslade korsade gator, väjde för katter, barnvagnar och duvor och längtade hem till en kopp te och en Lucky Strike. Snuset, alltså. Jag insåg då att för mig har snusandet blivit ritualiserat, det börjar långsamt få samma romantiska anda kring som nyss nämnda märkes cigaretter hade mitt första år på gymnasiet. Och det var inte bara att få åka hem och snusa, det var att få åka hem och snusa just Lucky Strike, jag kände inte för Röda Lackets fruktighet, inte för Ettans runda tobakssmak eller Generals ton av citrus - just idag längtade jag efter en snus med lakritssmak, och det fick jag.
Nikotin är beroendeframkallande. Det är svårt att sluta röka, och det påstås av många vara ännu svårare att sluta snusa. Rökning är dock bevisat farligt, till skillnad från snuset. Rökning är också en stil, en rockstjärnemyt, en anda av revolution och frigörelse. Det går att röka sofistikerat. Jag vill på något bakvänt sätt slå ett slag för folkhälsan och säga - börja snusa! Snusa medvetet! Snusa efter humör, pröva nya sorter! Tandköttet får stryk, i viss mån även humöret, men en värld av smaker öppnar sig.
.
.
