Philip Morris och 1847
Snuset görs i Arvika, finns i sorterna 1847 Original och 1847 White Portion, och serveras i en unik plåtdosa. Unik och unik - alla 1847-dosor ser ju faktiskt likadana ut, och plåtdosor finns det fler av i snussortimentet. Det tråkiga är ju att dosan faktiskt är 1847:s största behållning. Den är oerhört snygg, materialet kombinerar känslan elegant och rejäl, och tack vare en liten tryckfunktion på locket underlättas öppningsprocessen. Det finns också en liten spottkopp på undersidan, som även om den är i minsta laget, sitter ordentligt på plats och fyller sin funktion.
Det är tråkigt, för visst skall snus synas - men smaken är ju själva poängen. Den är traditionell i bemärkelsen att den framförallt smakar tobak, en kraftig och rökig smak, vars nackdel är den lite unkna eftersmaken. Ju längre snuset sitter inne, desto bittrare blir det, det rökiga försvinner och ersätts av någonting som nästan känns lite giftigt. Själva smaken är också mycket stark, och 1847 Original rinner en aning för mycket, vilket gör att styrkan överdrivs och känns nästintill obehaglig. Att inleda dagen med en 1847 känns oerhört främmande, och för de stackarna med stressmage skulle det bara innebära självplågeri. Därför rekommenderar jag White Portion. Det gäller ju alla vit portion - smaken håller betydligt längre. 1847 White har lyckats väl i konsistensen, den är tillräckligt fuktig för att ligga bekvämt under läppen, lätt formbar och börjar inte heller rinna vilket faktiskt är fallet med en del vit portion.
Jag skulle säga att 1847 kan vara ett spännande komplement för en General-, Ettan- eller Grovsnusare, men har svårt att tro på det som ett vardagssnus. Ett bjudsnus att flasha med på krogen, gott att avrunda kraftiga måltider med eller till rött vin och mörka ölsorter. Snåla inte när 1847 snusas, det mår ni bara dåligt av. Ha inne prillan en stund, ta sedan ut den. Det här ingenting att suga på.
Skruf x 3
Vi tar det från början. Vi börjar med Skruf Original. Jag köpte det. Jag tittade på dosan och jag kände en enorm skepsis. Den ser ju faktiskt ut som en ocharmig rest från millenieskiftet. Vit. Sen när blev en snusdosa vit? I alla fall vit med hedern i behåll. Njae. Jag öppnade, och jag luktade på den. Att lukta på snus är en konst i sig - att inte dra in för snabbt, då luktar det bara så illa som icke-snusare påstår att det gör. Min teknik är att dra dosan i en cirkelrörelse under näsan, på samma sätt som vinfinsmakarna. Det luktade snus, med en viss bitterhet. Kanske kan man här hävda att min smak ännu inte mognat, trots att jag numer äter både sill och spenat med glädje, så har jag uppenbarligen, likt en femåringen, svårt för det bittra. Men till skillnad från en femåring gav jag inte upp. Jag snusade på. Jag snusade tills jag faktiskt började uppskatta smaken, och såg mig om efter nya Skruf-upptäckter. Jag hittade dels Skruf Stark, med samma smak men med högre nikotinhalt, och även Skruf Tranbär. Skruf skryter med att bara använda sig av naturliga smakämnen, vilket gör det desto märkligare att smaken känns så enormt parfymerad. Säga vad man vill, den säljs ju - alltså måste folk uppskatta den, men själv stryker jag den omedelbart från inköpslistan. Så sött, så märkligt, så mycket icke-snus det kan bli. Jämför detta med Catch godissnusar eller Göteborgs Rapé No 2 (med lingonsmak) - Skruf Tranbär är ett bottennapp.
Skruf Original smaksätts med bergamott, liksom General, och rosenolja. Märket ägs av Skruf AB, som även producerar Knox oxh ett antal cigarettmärken. Skruf AB är den starkaste utmanaren till Swedish Match.
Snuset är en aning starkare än vanligt snus, då det görs med en större andel tobak. Skruf Stark är ca 35 % starkare än ett normalt snus.
Skruf Original rekommenderar jag efter söta måltider eller godisfrosseri. Funkar utmärkt till läsk - ja, alla gånger man vill väga upp sockerintaget med någonting friskt, starkt och beskt. Annars är Skruf också ett bra all around-snus, då smaken domineras av mild tobak. Skruf Stark passar väl bäst i oerhört stressiga situationer eller för den som halkat dit ordentligt på nikotinberoendet. Skruf Tranbär bör bara den märklige konsumenten stoppa under läppen.
Röda Lacket vit portion och sommar sommar sommar
Jag föll direkt, redan doften som möter en när man öppnar dosan - Röda Lacket står i en klass för sig bland söta, fruktiga snusar. Passande nog är det också Sveriges näst äldsta snussort, utmärkt att ta upp efter Ettan.
Röda Lacket lanserades 1850 av Petter Swartz i Norrköping. Det producerades helt och hållet på Östgötaslätten. Ett 80-tal östgötar arbetade på tobaksfälten, som på 40-talet beskrevs som världens nordligaste och Sveriges största av Svenska Dagbladets reporter. Den historieintresserade kan, liksom jag, fördjupa sig i lokaltidningens reportage från 2007 här http://www.nt.se/img/2008/9/25/4252957.pdf. Den spreds sig snart utanför Pekingtrakten, tack vare smaken och den finkorniga konsistensen, som gjorde snuset lätt att krama. Under 70-talet hade märket en liten revolutionär pik i och med den socialistiska färgen. Idag ägs Röda Lacket av Swedish Match, som lanserade portionssnuset år 2005. Året därpå kördes en liten designkampanj, där dosorna kom i ett 20-tal olika skepnader. Till min enorma besvikelse är detta innan mitt steg över till den frälsta sidan - jag kan inte beskriva känslan av att köpa dessa designdosor! Jag får nöja mig med dagens färgsprakande kreation, som för tankarna till någon form av diskoutstyrsel utan paljetter. Snygg är den, men kopplas snarare till lite starkare preparat än nikotin.
Det viktigaste av allt är dock smaken. Röda Lacket har en liten ton av lakrits, men inte särskilt tydlig. Det som snarare framträder är en friskhet och smak av bär och frukt. Passar utmärkt till t.ex. vitt vin, hänger ni med? Utmärkt när hettan ligger på, en godisbit utan smak av godis.
Den vita portionen hör till de lyckade. Den rinner i princip inte alls, och smaken håller i sig. Problemet är väl, som så ofta, att den trevliga snussmaken efter ett tag går över i något salt - men då har man faktiskt haft inne den för länge.
Röda Lacket är lite svårare att få tag på; även om den finns i de flesta livsmedelsbutiker går man då och då på bet. Jag gjorde en liten undersökning på Vasagatan i Göteborg, och fick fråga i hela fyra kiosker innan målet nåddes.
