snuskonsten

Vi tar det från början. Vi börjar med Skruf Original. Jag köpte det. Jag tittade på dosan och jag kände en enorm skepsis. Den ser ju faktiskt ut som en ocharmig rest från millenieskiftet. Vit. Sen när blev en snusdosa vit? I alla fall vit med hedern i behåll. Njae. Jag öppnade, och jag luktade på den. Att lukta på snus är en konst i sig - att inte dra in för snabbt, då luktar det bara så illa som icke-snusare påstår att det gör. Min teknik är att dra dosan i en cirkelrörelse under näsan, på samma sätt som vinfinsmakarna. Det luktade snus, med en viss bitterhet. Kanske kan man här hävda att min smak ännu inte mognat, trots att jag numer äter både sill och spenat med glädje, så har jag uppenbarligen, likt en femåringen, svårt för det bittra. Men till skillnad från en femåring gav jag inte upp. Jag snusade på. Jag snusade tills jag faktiskt började uppskatta smaken, och såg mig om efter nya Skruf-upptäckter. Jag hittade dels Skruf Stark, med samma smak men med högre nikotinhalt, och även Skruf Tranbär. Skruf skryter med att bara använda sig av naturliga smakämnen, vilket gör det desto märkligare att smaken känns så enormt parfymerad. Säga vad man vill, den säljs ju - alltså måste folk uppskatta den, men själv stryker jag den omedelbart från inköpslistan. Så sött, så märkligt, så mycket icke-snus det kan bli. Jämför detta med Catch godissnusar eller Göteborgs Rapé No 2 (med lingonsmak) - Skruf Tranbär är ett bottennapp.