Om Columbus hade vänt och åkt rätt - Chaini Khaini

När, hur och varför människor började bruka tobak är höljt i historiens dunkel, men däremot vet vi att det skedde i Sydamerika. Européerna har Columbus att tacka för ovanan, och asiaterna portugiserna (det röktes visserligen i Asien även innan tobaken hittade dit, men det var annat de stoppade i pipan). Det svenska snuset började användas i slutet på 1700-talet, och spreds från de övre klasserna till de lägre, för att till slut, dryga 200 år senare, höra till var tionde svensks vardag. Inte är det då konstigt att vi återigen riktar blickarna bortåt, denna gång mot det faktiska Indien. Kombinationen är inte självklar. Vaddå Indien? Vaddå snus? Sen när var det poppis på andra sidan Uralbergen? Aldrig! Men världen är globaliserad och jag fingrar förväntansfullt på mina två dosor Chaini Khaini.
Redan 2004 gjordes den första snussatsningen på den indiska marknaden, när Swedish Match försökte lansera sina produkter i Orienten. Det gick dock inte så bra, och verksamheten lades ner. Nu är det istället Indiens största tobaksbolag, Harsch Tobacco, som i samarbete med ett gäng stockholmare med företaget HRH international, som producerar snuset. De är oerhört noga med att påpeka att snuset produceras under goda förhållanden, alltså inget barnarbete och inga frätande gaser i de arbetandes ansikten, trots att det görs i lågprislandet Indien.
Den ena är grön, den andra svart. Den ena är smaksatt med mango, den andra med kryddor (indiska). Det ser faktiskt inte alls ut som en dosa snus, snarare en leksak eller kanske hockeypulver. Ja, hockeypulver är en bra beskrivning faktiskt, för inte smakar det snus heller. Det smakar godis. Både mango- och kryddsmaken är oerhört parfymerad, med ett tydligt stråk av friskhet. Det känns lite som att med vidöppen mun öppna dörren till en butik med asiatiska livsmedel, och andas in djupt. Jag gillar det faktiskt. Det är ingenting för den traditionella snusaren, men jag tycker att Chaini Khaini slår både Catch och Mocca som godissnus. Kanske inte riktigt når upp till Jakobsson's Icefruit eller Göteborgs Rapé no 2, men Indien nafsar både västkusten och Gotland i hälsenorna. Det är ett bra snus att ha som komplement till vardagssnuset, att varva som ett tuggummi efter snuset efter maten, till exempel, eller att stoppa i sig tjugo minuter innan stängning för att öka sina aktier på kvart-i-stängnings-marknaden. Man kan också med fördel snusa det efter just indisk mat, istället för den sockerdraperade anisen och fänkålen man brukar erbjudas på indiska restauranger. Jag rekommenderar er verkligen att pröva Chaini Khaini, som det vardagsäventyr jag tror det fungerar bäst som.
Dosorna pryds givetvis av Taj Mahal, och som ett stort litet plus på slutet måste jag applådera det faktum att det även säljs i "halva" dosor - som cigaretterna en gång såldes. En tio-prillors dosa är ett genidrag, särskilt för den här sortens snus, som inte riktigt passar för vardagskonsumtionen.

Kommentarer
Postat av: Jonas Palm

Toboca från Kuba är mest prisvärd, men glöm att lägga ut den. Annars kommer det surt etter.

JP

2011-12-05 @ 13:14:39

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0