snuskonsten

Jag har redan gått igenom en del av Catch-sortimentet, men Fiedler & Lundgren har även de en motsvarighet - Mocca. F&L Snus är en trevlig snusproducent som står bakom bland annat Granit, Retro och Lucky Strike. De ligger nu som tvåa i den svenska snusproduktionen, och är alltså den största producenten efter Swedish Match. Jag blir lite förvånad, som gammal Granitsnusare, att detta blir F&L-premiären. Den kommer inte att vara genomgående positiv. Jag är ju av den åsikten att jag tycker att snus ska smaka, åtminstone lite, tobak, vilket inte alla människor är. Både Catch och Mocca är storsäljare, liksom godissnus som Göteborgs Rapé No 2 och Skruf Tranbär. Det kan jag svälja, till och med njuta av till och från. Det jag däremot vänder mig emot är snus vars smak förstärks med sötningsmedel, istället för med salt. Jag tror på snus som ett alternativ, inte bara till cigaretter, utan även till smågodis. Det faller ju helt och hållet om själva snuset är lika sött och lika dåligt för tänderna som skumbananerna. Med den här inställningen skriver jag nu recensionen av Mocca Granatäpple och Mocca Macchiato.
Det finns ytterligare två sorter, Anis och Mint, men jag tänkte att jag där skulle göra en jämförelse med Catchs standardsortiment, och väntar en aning. Macchiato är ett förhållandevis nytt snus, det lanserades i slutet på september i år. Jag var oerhört nyfiken. Jag har väntat på ett snus med kaffesmak. När det till och med finns whiskeysnus, borde ju någon producent lagt ihop två och två och insett att kaffe och snus kan bli mer än fyra. Macchiato är inte kaffe. Det är kaffe med mjölk (skummad på toppen, "fläckig" på italienska). Mocca Macchiatio är ett fyndigt namn, men det smakar mer godis än något annat. En sådan där lite hård kaffekaramell man ibland får till latten på trendiga kaféer, men känner man efter lite mer inringas det hela av en något unken smak. Jag tror att det är sockret som gör det så obekvämt, känslan blir en helt annan. Jag klarar inte av att ha inne prillan särskilt länge, den söta smaken blir tydligare och tydligare och till slut känns det som att man stoppat upp en sockerbit under läppen. Detsamma gäller Granatäpple. Tänk inte frukt, tänk sött! Tänk vingummi, och ni kommer nära vad det här snuset smakar. Trots min egen skepsis förhåller jag mig dock positiv till själva idén - det är roligt med överraskande smaker, och än så länge är Mocca ensamma om att luta åt kaffe- och granatäpplehållet (granatäpple och granatäpple, i och för sig, innehållsförteckningen säger att det är äpplearomer som ger smak). Konsistensen är torr, extra-vit portion eller, som Swedish Match säger, dry. Det funkar bra. Jag har svårt att tro att en normalstor prilla skulle kännas lika bekväm utan fukt, men eftersom de endast finns i mini-format gör det detsamma. Resultatet blir, förstås, att de rinner mindre och smakar längre - men eftersom sötningsmedlet är så dominerande, skulle jag hellre vilja att smaken tunnandes av lite tidigare. Min slutsats blir således, här är ett snus för den sötsugne, ovane snusaren utan något behov av tobakssmak.
Sist men inte minst - dosorna är i metall, små och nätta och som gjorda för handväskan. De saknar spottlock och är svåra att stapla på varandra, och signalerar något helt annat än snus. Men - varför inte?