Den nya snusaren med en ny kollektion - Catch Collection
1984 kan sägas vara året då snusproduktionen tog ett mycket betydelsefullt steg mot en ökad bredd - av smaker, märken och framförallt konsumenter. 1984 lanserades Catch för första gången, då med lakritssmak, och det var därmed premiär för en snussort med icke-tradionell tobakssmak. Två år senare introducerades snusarna för nästa nya fenomen - mini. Den grova, smutsiga arbetarstämpeln var för alltid borta. Snus var något precis vem som helst kunde bruka, och då rökningsförbudet nådde Sverige år 2005, också något som alla gjorde. Konsumtionen steg enormt, och idag ligger den på ca 1 miljon snusare i Sverige. Hälften av dem, bör tilläggas, är före detta rökare. Denna enorma grupp människor har förstås skiftande önskemål om vad som ska ligga under läppen, vilket Swedish Match naturligtvis är medvetna om, och således kommer det inte som en överraskning när de i början på året lanserade Catch Collection - fyra smaker som endast finns till försäljning en begränsad tid av året. I nuläget befinner vi oss i skarven mellan Fresh och Still - peppermint och violet/licorice. Vi har missat första delen, Chill hette den och var smaksatt med mint och vanilj. Det gör ju detta till, inte ett utmärkt men nästintill, tillfälle att tala om kollektionen - jag kommer här inte att nämna Catchs normala sortiment, som består av lakrits och eukalyptus i både mini- och original portion i versionerna white och dry.
Både Fresh och Still upplever jag som betydligt sötare än standard-Catchen, vilket vill säga är mycket sött. Den traditionella snusaren har ingenting här att hämta, om denne inte är mycket sötsugen. Catch Collection Fresh smakar således pepparmynta, men jag associerar hellre smaken till mintpastiller än till gröna växter. Mycket riktigt innehåller snuset också sötningsmedel - E950 eller Acesulfamkalium på vanlig svenska. Det är samma medel som används i de flesta light-produkter och ca 200 gånger sötare än vanligt socker. Sötningsmedel är mycket ovanligt i snus, de E-tillsatser som används är i regel fuktighetsbevarande och surhetsreglerande. Konsekvensen av detta blir ren biologi, socker gör oss hungriga, och Catch Collection rekommenderas således inte som komplement till ett ekande skafferi. Liksom i vanliga snusar där smaken ofta försvinner till förmån för rent salt då man har inne prillan för länge, händer samma sak här - men nu är det i stället sötma som blir eftersmaken. Personligen stör det här mig något, även om jag kan uppskatta ett sött alternativ till de traditionella smakerna. Lite som ett efterrättsvin (det är mycket lätt att dra paralleller mellan snus och alkohol, lika svårdefinierade smakupplevelser, och även det beroendeframkallande vuxengodis). Med det i bakhuvudet kan jag känna att mint inte är den bästa kombinationen - ska man njuta av snuset som en efterrätt i samklang med, t.ex. choklad, anser jag mintsmaken vara för dominant. Det får bli en tumme ner för Fresh, och jag går således vidare till nästa, och idag mer aktuella version, Still. Still är smaksatt med lakrits och viol. Det är en beprövad, och god kombination. Hur många violpastiller har man inte stoppat i sig? (Jag gör det fortfarande, men glädje.) Till skillnad från Fresh finns här inget sötningsmedel, vilket gör en betydande skillnad till snusupplevelsen. Även om godissmaken onekligen är den mest framträdande, domineras eftersmaken av lakrits, och en aning salt. Det känns bättre, jag kan inte säga något annat. Nackdelen är en något besk ton som hittar igenom efter ett tag, men det gäller ju samtliga snusar - ha inte inne de för länge! Det är faktiskt en förbrukningsvara, och då samtliga smaker i Catch Collection kommer i mini-portioner finns ingen risk för huvudsnurr p.g.a för högt nikotinintag. Ta hellre två i snabb följd, än sug på en. Den mycket speciella violsmaken gör att Still är svår att kombinera med annat. Jag tror att det bästa helt enkelt är att låta den vara tillräcklig i sig, men jag kan här känna att jag förlorar något i mitt snusande. Kombinationen av snus och andra smaker är en del av njutningen, men detta smakar helt enkelt för mycket. Det finns något hårt över Catch, något uttänkt och artificiellt.
Om dosorna kan så sägas att de har en så kallad feminin touch. De är ljusblåa respektive lila i färgen, prydda med gulddetaljer och små och smidiga. De har en spottkopp, vilket självklart uppskattas. I min låg en liten reklamlapp om vad som komma skall, lagom till jul lanseras nästa smak - Cozy - smaksatt med kanel och kardemumma. Jag utlovar självklart en recension när det närmar sig (vecka 42 skall den finnas i affären), förmodligen i kombination med en text om Gotlandssnus Julesnus.
Lakrits i allmänhet och LD Black i synnerhet
Efter min odyssé genom snussortimentet kan jag konstatera att den absolut vanligaste smaksättningen är lakrits. Det fungerar ju som det ska, lakrits- och tobaksmaken harmonierar väl i exempel som Lucky Strike, Röda Lacket och Grov Svart Portion. Förutom det finns det även uppsjön av smaksatta snussorter - Catch Licorice, Mocca Lakrits, Gotlandssnus Anis och kungen av lakrits LD Black. LD gör lågprissnus som billiga komplement till de dyrare märkena. Lakritssnusen är dock i en klass för sig. Det går inte att hitta någonting som smakar mer lakrits. Det är inte snus, det är godis med nikotin. Jag kan inte snusa det, jag vill ju snusa snus - men för den sötstugne är detta ett bra alternativ. Sorten lanserades 2006 och finns i mer välsorterade tobaksbutiker. En liten stjärna i kanten till dosan, med stort spottkopp och helsvart design. Det ser inte alls ut som det snus signalerar, utan mer som en vuxenversion av en snaskburk. Portionspåsarna är också svarta, vilket gör de än mer artificiella.
Tre ankare och historien om en tepåse
Som Swedish Matchs och Sveriges och hela världens äldsta portionssnus, lanserades Tre Ankare redan 1977. Några år tidigare hade ett annat portionsmärke, "Smokeless", lanserats, men floppat. Idag väljer över 50 procent av snusarna portion framför lös, och trenden fortsätter. För mig var det inte ens ett medvetet val - jag tog min premiärprilla i början på 2000-talet, och den var utan tvekan portionsförpackad (märket Granit, dessutom). Portionen är dock, som ni nog förstår, en hyfsat sen uppfinning i snushistorien. Den är även skånsk. 1972 klagade modern till Jan-Olof Johanssons granne på att pojken stal hennes melittafilter och stoppade snus i dem för att undvika att det rann. Vilken idé, tänkte Jan-Olof Johansson, pillade ihop en fungerande portionssnus och gick till Pant- och Registreringsverket. Han fick igenom sin pant, och fick sedan en påhälsning av Tobaksmonopolet. De köpte uppfinningen, och konceptet bereddes för världen. Som så många gånger i den kommersiella historien fick Jan-Olof en spottstyver, medan Swedish Match har tjänat storkovan. Den lilla människan hamnar alltid i kläm, tänk på det och njut av snuset.
Tre Ankare kan många nämligen njuta av. Det har en lätt och aningen kryddig smak. Det är ett fint snus, som många väljer som vardagssnus (femte mest sålda portionsmärket i Sverige). Jag snusar det gärna på morgonen, det passar till lätta smaker, bättre till te än till kaffe, bättre till vitt än till rött vin etc. Tre Ankare kan sägas ligga mitt emellan rökiga snussorter som Ettan och de mer fruktiga, som Röda Lacket. Det finns endast i vit portion, vilket inte är ett nedköp. Swedish Match kan göra vita portioner, det kan inte sägas för många gånger. Det skulle dock vara intressant att smaka en originalportion, jag kan sakna ett lättare och mer fuktigt snus. Dosan är en klassisk Swedish Match-dosa, samma form och design som General, Grov, Ettan m.f. Typsnittet har en lätt touch av 70-tal, det ser liksom lite trevligt ut. Trevligt och mörkgrönt, och vardagsmässigt. Det är en snussort utan direkta fördomar. Möjligtvis att Tre Ankare är lite av ett nybörjarsnus, tack vare den milda smaken, men sen när blev nybörjare någonting negativt?
